Vardagstryck

Så hur ser det ut på fanzine-fronten idag? Slog Internet undan benen på de tryckta fanzinen?

Med Internets frammarsch är det rimligt att tro att hemmagjorda tidskrifter mer eller mindre försvann. Bloggverktyg gör det enkelt för vem som helst att publicera text och bilder och med hjälp av diverse program kan man relativt lätt slänga ihop en webbplats på ett par timmar. Ironiskt nog är det dock svårare att uppnå det ofta taffliga klippa-och-klistra-fenomenet som fanzine var kända för. Och kanske är det därför som, har jag en känsla av, fanzine återigen är på frammarsch. När webben svämmar över av bloggar, fora och elektroniska tidskrifter är det på många sätt enklare att vara originell och synas i tryckt form. Naturligtvis når man inte ut till lika många läsare, men fanzines har alltid handlat mer om att ha några få riktigt intresserade läsare snarare än många som halvhjärtat ögnar igenom sidorna. I Storbritannien verkar fanzinekulturen blomstra. Grundarna till London Zine Symposium menar att fanzine fått nya krafter och återigen blivit en reaktion mot masskultur och då framför allt mot Internet. I en tid där många blivit mer medvetna om att återanvända prylar och DIY (do it yourself) kommer säkert fanzine även att få större utrymme. Vi bevakar med intresse den svenska marknaden och publicerar ett sista exempel på ett gammalt fanzine, det smått fantastiska Skottkärrans ande som nämndes i ett tidigare inlägg.

Ett säreget fanzine som hittat sin väg till Kungliga biblioteket är Borderline. I nummer 4/87-1/88 beskriver utgivarna vad de sysslar med. ”Borderline är en estetiskt tvivelaktig och etiskt illavarslande produkt från BAGS. Den behandlar ämnen såsom mystik, magi, UFO, New Age, parapsykologi, blasfemi, satanism, musik, storfötter, Atlantismyten och allt annat som tillhör vår irrationella tidsålder”. Vad gäller fanzinets politiska åskådning handlade det om ”någon form av frihetlig socialism med stänk av nyliberalism och utopisk anarkism”. Dessutom skrev man ”färgas Bordeline inte minst av produktchefens ekonomi”. Borderline var knuten till en förening för utforskandet av gränsvetenskaper och föreningens alla tillgångar gick enligt uppgift oavkortat till fanzinet. Borderline var inte belagd med någon prenumerationsavgift. Man menade att ”var och en som hyser det ringaste intresse av att erhålla något nummer bidrager med medel efter sin egen förmåga”. Och på typiskt fanzine-manér skriver man också att ”detta nummer dedikeras alla tålmodiga läsare som ej gett upp hoppet”. Vackert så.

Kungliga bibliotekets fanzinesamling är dessvärre ytterst blygsam. Detta på grund av att det handlar om egenproducerade alster där utgivaren har liten eller ingen kunskap om den pliktlag som fanzine trots allt omfattas av. I ett gäng kapslar i magasinen kan man dock hitta flera guldkorn, bland annat enstaka nummer av välgjorda punkfanzine.

Skottkärrans ande nr 7 från 1986 har en artikel om mönstring under rubriken ”Skit i lumpen” samt intervjuer med klassiska punk- och HC-band som Avskum, Totalitär och Svart parad. Uproar var ett typiskt punkfanzine med alla tillbehör i ett förhållandevis snyggt men såklart brötigt utförande. Och inte minst Ayatollah fanzine nr 3 som drar mer åt klassisk skinheadkultur och vars innehåll bland annat utgjordes av en intressant intervju med det våldsamma brittiska bandet Combat 84.

Punkfanzine sprids framför allt på spelningar, festivaler, demonstrationer och till viss del även på bokcaféer. Och åtminstone innan internets uppkomst var de ofta enda sättet att få upp ögonen för nya band. Fortfarande efterfrågas en del gamla fanzine i fora eller på auktionssajter på nätet. En del har blivit rena klassiker, särskilt de som blandar punkattityd med allehanda andra knasigheter. Humor på hög nivå stod bland andra Salong Finess för, men det är en annan historia.

Jag minns en märklig figur på min högstadieskola. En smal och tystlåten kille som sysselsatte en stor del av dagen med att klippa och klistra, kopiera och sammanfoga text och bilder. Både allvar och fullständigt vanvettiga tankar, ofta till synes helt slumpartade och hämtade från en annan verklighet. Han brukade sitta i biblioteket, längst in i vänstra hörnet av det långsmala rummet. Efter en stunds arbetande hade han ett nytt nummer av sitt fanzine klart. Vad det hette, om det ens hade något namn, har min hjärna för länge sedan förträngt.

Och vem har egentligen inte gjort ett fanzine, eller åtminstone påbörjat ett? Dessa hemmaproducerade tidskrifter ihopsnickrade av personer med ett gemensamt intresse och avsedda att läsas av likasinnade, har stundtals varit otroligt populära i vissa kretsar. Temat för de första fanzinen var science fiction men man kunde vid sidan om dessa snart hitta såväl serie- som musikfanzine.

Att fanzinemakarna var, eller fortfarande är, riktiga entusiaster råder ingen tvekan om. Man har inte sällan flera fanzine på gång samtidigt vilket gör att utgivningen ofta är ytterst sporadisk och att det i slutändan som mest bara blir en handfull nummer av varje titel. Eller som det står i fanzinet Banan nr 7 från december 1987: ”Nästa nummer kommer snart kanske, beror på pengar, det blir så inaktuellt annars”.

Fanzine brukar kosta en symbolisk summa eller vara gratis. Byteshandel mellan utgivarna är också vanligt. Prenumeration förekommer dock mer sällan, framför allt på grund av den osäkra utgivningstakten. I Den kosmiskt… från 1981 tar man upp frågan. ”Prenumerera kan ni göra till lösnummerpriset, vad nu det ska vara bra för”.

Under rubriken ”Fandom är ett sätt att leva” ur fanzinet Gafiac beskriver Elisif Elvinsdotter vägen in i fanzineskrivandets förtrollade värld. Och poängterar att det är en mansdominerad sådan. ”Pojkar, massor av pojkar. Allt från erövrande till försagda typer som hoppar till när en skugga snuddar vid dem. Och så ett fåtal tjejer som då och då producerar en text någonstans eller mer sällan ett eget fanzine”.

Som med andra hobbies och fritidsintressen är det med blandade känslor som fanzine produceras. Kaj Harju som gav ut en rad fanzines på åttiotalet skriver i Holger från 1986 att ”fanzine är jävligt kul att skriva, kul att trycka och häfta ihop. Fast när man häftat ihop halva upplagan är det inte lika roligt längre”. Han nämner kollapsade skrivmaskiner och obefintliga stencilapparater. Om hur man kan tröttna på ett visst fanzine när man precis har påbörjat det och hur hela processen med att skriva kan rinna ut i sanden. Han avslutar dock med orden: ”Men men, fanzine gör man, det är inget att snacka om”.

Trycksakernas placering: Hc Fanzine 1981-90